Hanna i Michigan

Tiden går så otroligt snabbt nu för mig. Jag kan inte förstå vad som hände, alldeles nyss var det halva året kvar, sen  lite mindre och sen flög både mars och april förbi i blixtfart. Nu är det mindre än två månader kvar för mig här i usa. En månad i skolan. I helgen är det avskedsmöte med yfu och alla utbytesstudenter i närheten av där jag bor. Om mindre än en vecka kommer min älskade svenska familj hit och stannar i några dagar. Sen åker jag till Chicago med dem. Sen är det prom veckan därpå. Efter det är det två veckor kvar i skolan innan jag slutar min tid i en amerikansk high school, något jag aldrig kommer att återvända till eller få uppleva igen. Sedan är det mindre än tre veckor innan jag kommer befinna mig på svensk mark igen. Och under tiden fram till dess ska jag hinna umgås med vänner så mycket det bara går, spendera mer tid med min familj, gå på graduation parties, ha min egen avskedsfest, ha bästa tiden hittills av mitt utbytesår för att sen säga hejdå till alla som betyder så mycket för mig nu.

 

En del av mig ser jättemycket fram emot sommaren, jag har börjat tänka på Sverige och jag tycker det ska bli jättekul att komma tillbaka till alla mina underbara vänner, min familj och allt svenskt som jag under ett år hemmifrån verkligen har lärt mig att uppskatta. Samtidigt mår jag jättedåligt över att jag ska lämna allt här och för att jag ibland längtar hem. Jag vill bara leva i nuet och uppskatta allt här så mycket det bara går. För faktum är att när jag lämnar här, den 18e juni, kommer jag lämna mitt amerikanska liv, något jag aldrig kommer att få tillbaka. Visst, jag kommer garanterat åka och hälsa på igen men det kommer a l d r i g att vara detsamma. Mina kompisar kommer ha börjat college och flyttat iväg, jag kommer aldrig vara en vanlig 'amerikansk' tonåring i min värdfamilj igen. Och det skrämmer mig.

 

Det känns inte som lång tid alls sedan jag kom hit, förväntansfull med ett år i stora usa framför mig. Jag minns min första lunch här med pizza på altanen (gud vad amerikanskt tänkte jag) som om det var igår. Jag minns tiden med cross country då det var upp tidigt varje lördagmorgon och ut till random fält och skogar där jag sprang järnet ur mig varje vecka. Jag minns tiden när jag började prata med massa nya människor och fann dem som kom att bli mina nya bästa vänner. Jag minns de första resorna up north. Första gången jag åt mac and cheese. Cedar point. galna grejer jag gjort med mina vänner. Första gången jag träffade min värdpappa. Dagen jag fick världens utskällning för att jag städade alldeles för lite här hemma. När jag sa hejdå till min värdpappa. Min 18årsdag och första gången jag åt riktig amerikansk white cake. Under hösten när varje fredagskväll tillbingades på chippewa valleys fotbollsläktare. Många av de här stunderna känns som så otroligt länge sedan. Jag har hunnit med så mycket under det här året, hittills, men samtidig gick tiden så otroligt fort. Plötsligt vände det och det var mindre och mindre tid kvar.

 

Jag ska verkligen göra mitt bästa för att leva i nuet och ha det så bra som möjligt min sista tid här i mitt andra hem. Jag har fortfarande mycket kvar att se fram emot men jag vet att tiden kommer börja gå ännu fortare och att det snart kommer vara över. Så nu gäller det bara att ta vara på dagarna. Ta dagen som den kommer och embraca alla småsaker såväl som dom stora roliga grejerna som kommer inträffa inom den snara framtiden.

 

Jag är extremt glad att jag tog chansen och åkte iväg. Jag har fått uppleva så mycket och lärt mig så mycket både om min omgivning och om att människor är olika men framförallt har jag lärt mig mycket om mig själv. Om vem jag är. Vad jag har för mål i livet. Vad som är viktigt för mig. Vad mina styrkor respektive svagheter är. Jag har fått motbevisat att saker jag tyckte var självklara kanske inte ens existerade i andras vardagar. Jag har fått perspektiv på så mycket.

 

Somsagt, det kanske inte är så lång tid kvar här men det är absolut inte över än så nu ska jag göra sista månaderna här till den bästa jäkla tiden någonsin. Sverige kommer komma sen oavsett om jag vill det eller inte så nu är det usa som gäller. xx